Megastad Nord

“Klimat­förändringarna kan bara mötas med med innovation – det är i städerna det händer!”

När det blev praktiskt omöjligt att försörja sig på landsbygden flyttade fler och fler människor in i staden. Där stod entreprenörerna redo med megasatsningar på smarta byggnader, trafiklösningar och solcellspaneler. I världens megastäder testar den globala entreprenöreliten varje dag nya tekniska lösningar medan merparten av de boende lever på medborgarlöner och försöker känna att de bidrar till något större än sig själva. Utanför städerna är jorden avbefolkad och skyddas av drönare för att ekosystem och vilda djur ska kunna leva och frodas.

Livet i megastaden | Hur blev det såhär? | Källor, inspiration och vidare läsning | Noveller

Livet i megastaden

År 2099 bor 90% av jordens 11 miljarder människor stora befolkning i megastäder. Ungefär hälften av jordytan är lämnad åt naturen och återstående hälften används intensivt. Städerna är täta och stora, skandinaviska Megastad Nord har 15 miljoner invånare. Megastad Nord präglas av vatten. Sedan slussarna vid Oxdjupet, Fällström och Kolström byggdes för att skydda Mälaren från att bli fyllas med saltvatten vid översvämningar har öarna i den nya sjön blivit tätt bebyggda. Alla vill bo med utsikt över vattnet och lägenheterna är små i de höga husen.  

Att Megastad Nord har så mycket vatten har gjort staden till ett living lab för att testa teknik för odling ovanpå och under vattenytan – och vattentransport. Medan andra megastäder utvecklar flygande ride-sharing är Megastad Nord världsledande på självgående fordon i undervattenstunnlar. Utanför slussarna, i sydöstra Östersjön, lagras mängder med koldioxid. Liknande lösningar runt om i världen har gjort att uppvärmningen av klimatet har stannat på 1,5 grader.

Teknikutveckling har lett till att de flesta arbeten har kunnat automatiseras och digitaliseras. Entreprenörerna som driver tekniken framåt samarbetar med stadens ledning för att ge alla som bor i Megastad Nord en medborgarlön som täcker deras grundläggande behov av algsoppa och odlat kött. 

Kravet på medborgarlön drevs från början av fackföreningsrörelsen, men när väl majoriteten av medborgare fick sin lön utan att ha arbeten att gå till urholkades förbundens makt. Samtidigt växte missnöjet. Upplopp och blockader av staden har ersatt den svenska modellen, men även när entreprenörerna höjer medborgarlönen som svar räcker det inte för att majoriteten ska känna att de inte bara är andra klassens medborgare. Bristen på mening i tillvaron har blivit ett större problem än vad pengarna ska räcka till, och ett som är svårare för entreprenörerna att lösa. 

Samhällsdebatten bland beslutsfattare fokuserar på underhållning och fritidssysselsättning för den stora majoriteten invånare, inte arbetstillfällen. De som tillhör den femtedel av befolkningen som behövs på arbetsmarknaden har egna öar och stadsområden att bo i, jobbar på distans uppkopplat mot hela världen och tar sig till och från sina jobbhubbar med självgående fordon. Vill man längre bort tar Hyperloopen Megastad Hansa bara en knapp timme. 

Även om staden är tätt befolkad ges en del utrymme till grönska. Dagvattenhantering, bullerskydd och skugga finns i parker och mellan husen. Gemensamt ägda och administrerade grönområden ger möjlighet att länka gröna korridorer som korsar genom megastaden och gör att djur, växter och människor kan röra sig. 

För att kunna få ut maximal produktion från mindre yta används robotar för att odla mat till befolkningen, robotarna är mycket mer noggranna och effektiva än människor. Den bebodda delen av Megastad Nord omges av ett intensivt brukat jordbruksland där grödornas gödsel beräknas till millilitern med hjälp av artificiell intelligens. Utanför det hittas gruvor där metaller och grundämnen bryts av ned i nanopartiklar för att transporteras till staden. Megastadens energiförsörjning kommer från förnybara källor, och är helt beroende det gigantiska sammankopplade elnätet som övervakas och justeras var tio-tusendels sekund.

Utanför städerna och de områden som direkt behövs för att försörja befolkningen pågår stora återförvildningsprojekt och det finns nästan inget tillträde för gemene man till de delar av jorden som lämnats åt naturen. När det blev tydligt för beslutsfattare att det stora hotet mot djur- och växtliv var att deras livsmiljöer inkräktades på av människors aktivitet och utsläpp var lösningen uppenbar: lämna plats åt naturen som mänskligheten är helt beroende av för sin överlevnad. 14 sorters ekoregioner på jorden från tundra till öken till barrskog, pekades ut som viktiga att skydda för att bevara den biologiska mångfalden. Resultatet har varit över förväntan. Tidigare utrotningshotade arter som fjällräv, ängshök och asiatisk elefant har återhämtat sig när de fått utrymme. De stora förvildade områdena gör också livet möjligt för människorna i städerna: den obebodda halvan av jorden binder koldioxid, renar vatten och dämpar effekterna av klimatförändringen som sker. De här “ekosystemtjänsterna” är prissatta på en internationell marknad och investeringar i naturskyddsområden måste skyddas från obehöriga. Beväpnade robotar stör inte djurlivet, men motverkar tjuvjakt genom att skjuta personer som ger sig in in där de inte ska vara. För den som saknar känslan av att ströva i skog och mark finns virtual reality-turer inspelade som låter personer uppleva på distans hur visenter strövar fram i Skåne och lodjur jagar sina byten i Norrbotten.

Hur blev det såhär?

Sedan industrialiseringen satte igång i stor skala hade mänskligheten i allt snabbare takt lämnat landsbygden och flyttat in till staden. År 2007 bodde för första gången fler människor i staden än på landet. Och urbaniseringen fortsatte sedan dess – i städerna kunde människor leva rikare liv, hitta försörjning och få större frihet. Samtidigt som städerna lockade människor till sig, drev klimatförändringarna dem också bort från landsbygden. De stora stormarna, översvämningarna och värmeböljorna under första halvan av 2000-talet gjorde att nästan inga stater längre hade råd att skydda de medborgare som bodde på landet. Ambulanser och räddningstjänst slutade köra utanför städerna och försäkringsbolagen ville inte försäkra hus utanför staden, framförallt inte de som låg havsnära. Successivt gick många mindre kommuner i praktiken i konkurs och slogs samman. Mer och mer makt flyttades från nationalstater och kommuner till samarbetsorgan för städer som inte bara kunde ta hand om människor utan också kunde möta klimatförändringar. Teknikutvecklingen gick snabbt framåt med stöd från entreprenörer som gärna ville bidra till klimatvänligare och bättre städer. 

En annan drivkraft till den massiva urbaniseringen var insikten att ett sätt att stoppa de skenande klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald var att lämna mer plats för andra arter än människor. Växande träd och buskar skulle fånga upp tillräckligt med växthusgaser för att dämpa katastroferna och temperaturökningen, och djurliv och ekosystem skulle få en chans att återhämta sig.

Källor, inspiration och vidare läsning

En skandinavisk megastad på 15 miljoner?

Scenariot bygger på tanken att 90% av jordens befolkning är urbaniserad i slutet av århundradet. Siffran är hämtad från en studie där forskarna räknat på hur FN:s olika klimatscenarier kan avspeglas i urbaniseringsgraden. I de FN-scenarier som är hållbara menar artikelförfattarna att urbaniseringen bör hamna kring 90%. Med lite överslagsräkning kan vi komma fram till att 90% urbanisering motsvarar 1000 städer med 10 miljoner invånare var, om den globala befolkningen är 11 miljarder människor. 

Vad urbanisering exakt innebär skiljer sig stort mellan olika länder. Sverige är ett glest befolkat land och i Sverige är tröskeln för vad som anses vara ett urbant område (200 boende) betydligt lägre än i Japan (50,000 boende).

År 2020 finns ett trettiotal megastäder i världen med 10 miljoner eller fler invånare. Vissa städer, som Tokyo, är betydligt större (ca 40 miljoner människor). År 2020 bor ungefär 8% av världens befolkning i någon av dessa megastäder. År 2099 är Megastad Nord, med en befolkning på 15 miljoner (ungefär som Sverige och Norge tillsammans år 2020) en hyfsat liten stad i global jämförelse.

Är det mer miljövänligt att bo i staden?

Att bo tätt har en hel del fördelar: det gör att vi kan dela på resurser, minskar transporttider och gör kollektivtrafik ekonomiskt lönsam, bland annat. Kortare avstånd gör också att det blir möjligt att transportera sig via gång eller cykel. Att samla människor kan också vara förknippat med innovationsförmåga, och tanken på staden som centrum för teknisk utveckling syns ofta i miljösammanhang. Se till exempel www.viablecities.com, https://goodanthropocenes.net/architecture-for-tropical-garden-cities/ eller https://goodanthropocenes.net/restoration-of-cheonggyecheon-river/ och Världsnaturfonden WWF:s tävling One Planet City Challenge 

Mycket arbete görs inom FN, EU och samarbetsorganisationer mellan städer för att utveckla och dela idéer och lösningar för urban hållbarhet. 

Rapporten Making Urban Nature Bloom släpptes i februari 2021 och har exempel på naturbaserade lösningar för grönska i städer, bland annat från Malmö. Rapporten är gjord av ICLEI, ett samarbetsnätverk med 1750 beslutsorgan på lokal nivå i över hundra länder, till exempel kommunfullmäktige i ett antal svenska städer. 

Urbana miljöer har inte bara människor utan också ekosystem genom både det vi planerar och vilda djur och växter. I en artikel från 2014, baserad på studier av Stockholms urbana ekosystem, understryker författarna vikten av lokala “förvaltare” av grönområden – och menar att stora möjligheter finns att skapa ännu mer användbara ekosystem om de som finns kopplas ihop. 

I denna artikel från januari 2021 resonerar forskare kring hur urbaniseringen kan bli en bättre källa till hållbarhet och hur vi ska hantera de problem som dagens urbanisering för med sig för resiliens och miljö. Viktiga punkter är att framtidens städer behöver se till att det finns en mångfald av lösningar inom staden så att känsligheten för chocker minskar, att kopplingar till andra städer och landsbygden bidrar till mer trygghet, och att städers styrning ligger i linje med global hållbarhet.

Ska vi lämna halva jorden till andra arter?

Tanken om “half-earth” populariserades av den amerikanske biologen E.O. Wilson. Det finns flera internationella organisationer som driver frågan, till exempel http://www.half-earthproject.org och https://natureneedshalf.org. På kortare sikt finns tanken om 30% till 2030, som drivs av en internationell samarbetsgrupp med 45 länder. https://www.hacfornatureandpeople.org/. 

2021 har världens länder lovat skydda ungefär 17% av landytan på jorden.

“Halva jorden till naturen” är en enkel tanke att greppa, och kan vara ett bra sätt att bekämpa artförlust och miljöförstöring, som i scenariot. Det finns dock stora utmaningar med half-earth-tanken: var ska lämnas åt naturen och vad ska hända med människorna som använder platsen idag? För att bevara så många arter som möjligt skulle vi behöva skydda olika sorters ekosystem, till exempel de 14 ekoregioner som beskrivs här: https://academic.oup.com/bioscience/article/67/6/534/3102935. 

Det finns också olika sätt att tänka kring vad skydd betyder. I Megastad Nord innebär det att naturområden fått skydd ungefär motsvarande Natura 2000 men för att bevara olika arter går det att tänka sig andra system där mänsklig aktivitet som jordbruk kan göras på ett sådant sätt att vi delar plats med djur och växter.

Kan vi återställa ekosystem?

FN har utsett årtiondet 2021-2030 till “decade of ecosystem restoration: https://www.decadeonrestoration.org/ 

Det finns också globala rörelser för “Rewilding”, bland annat finns projekt i norra Sverige. https://rewildingeurope.com/ 

Denna artikel i The Guardian från 20 mars 2021 beskriver ett projekt för att återställa Sinai till den grönska det kan ha haft för några antal tusen år sedan.

Liknande scenarier i forskning och policy

Megastäder finns i många framtidsskildringar, både i science fiction och i “realistiska” beskrivningar av hur framtiden kan te sig, som i denna artikel i National Geographic. 

Inspiration till Megastad Nord har hämtats från Rapporten Bortom BNP, framförallt från scenarierna “Automatisering för livskvalitet” och “Cirkulär ekonomi i välfärdsstaten”. Bortom BNPs scenarier utspelar sig 2050 och Megastad Nord kan ses som en fortsättning på dem.

I reseguiden till Notterdam 2045, som är gjord av forskare på Lunds universitet, beskrivs livet i en fossilfri framtid i staden. 

I Wyborn et al. Imagining transformative biodiversity futures beskrivs framtiden “Wildlife Rules” som inspirerat till Megastad Nord.

Liknande scenarier i litteratur och kultur

I den dystopiska framtidsvärld där Judge Dredd-berättelserna utspelar sig bor mänskligheten i ett fåtal Mega Cities, till exempel Mega City 1 som sträcker sig längs merparten av USA:s nuvarande östkust och som som mest har haft 800 miljoner invånare. I William Gibsons Neuromancer finns “The Sprawl” på ungefär samma plats som Mega City 1. Inga befolkningstal anges för The Sprawl men från beskrivning och namnet kan man anta att det är en sammanlänkad stadsmiljö som växt upp som en förlängning av processer som pågår idag som gör att man kan beskriva nordöstra USA som “Northeast Megalopolis” med drygt 50 miljoner invånare.

Noveller i Megastad Nord

Utanför Slussarna

av Emma Beckström

Hon svepte det lätta tyget om sig. I fönstren speglades nu bara insidan av kapseln, själv var hon försvunnen. Utanför tuben lystes plantagerna upp. Undervattensskogar, sakta vaggandes av vattnet. Hon skulle sakna tuben. Att glida i tystnad som i en kokong, omgiven av vattenmassorna. Men det var också det enda. Det fanns sätt att ta sig ut, säkerheten var mindre ute vid öarna. De utvaldas privilegium. Bo var priviligerad. Han hade också ubåtar, prototyper, och visste när luckor i säkerheten fanns och var. Hon visste precis vart hon skulle och styrde senare ubåten söderut, tills batteriet tog slut. -Det räcker ungefär till Kalmar, hade han sagt när han visade ubåten. -Vad är Kalmar, frågade hon då. Han skrattade. – Ja, Kalmar finns förstås inte längre, sade han sedan och tystnade. Senare hade hon varit del av ett projekt där de skapade virtuella miljöer av gamla svenska städer som nu antingen var nedmonterade, eller översvämmade. Kalmar, lärde hon sig då, tillhörde de senare. Nu gled hon fram över Kalmars gamla gator som både fanns och inte fanns längre. Hade blivit en bra Vir-trip, konstaterade hon. Fiskar simmade runt former av gatuskyltar och huskroppar överväxta av tång och fällningar.

Hon slog läger under några träd bredvid stranden. Drönarna jobbade självständigt och sköt alla som rörde sig utanför slussarna, som inte hade jobb att sköta. De var främst i närheten av städerna. En dag hade Bo tagit henne utanför, när han visste att de var borta. Han hade pekat på maskros och kirskål. -Det kan man äta. Det här är brännässlor, det kan man också äta. Hon hade tagit i växten utan tänka på vad namnet antydde. De måste kokas först, lärde hon sig. I skogen var de aldrig. Lektionerna fortgick via böcker, på nätet och i Bos minimala trädgård. När de hade varit tillsammans i 10 år började han visa andra saker. Satellitbilder, luckor i kartan. Tecken till att det fanns hemliga bosättningar utanför Megastad Nord. Det gick rykten om dem. Folk försvann. Han hade sett spåren, och visat henne dem, då och då under flera år. Alltid lite i förbifarten. Också hur man kunde försvinna utan att någon märkte det på väldigt länge.

Hon drog manteln omkring sig trots värmen. Han hade lämnat henne och staden dagen han pensionerades. Han hade också lämnat henne allt hon behövde för att följa efter, men utan att be henne om det.

Östersjön bredde ut sig framför henne och skogen bakom. Insekterna surrade och fåglarna sjöng. Hon hade aldrig hört så mycket ljud från insekter och fåglar förr. Men något saknades. Det tog ett tag innan hon förstod. Något hade stängts av som när man stänger av en fläkt. En fläkt hon levt med hela livet. Staden. Tystnaden var överväldigande.

Vegetationen var tät trots att hon rörde sig längs de största vägarna. Hon hade tagit med den gamla vägatlasen. Den hade varit gammal redan när Bo var liten. Han hade varit på loppis med sin mormor och fått välja något. Han valde den. Nu följde hon kartan mot nordväst. Träden var stora och tunga och hon kände deras urgamla, mäktiga väsen. Ibland stannade hon och lade handen mot stammen. Ibland glömde hon att hon var på väg någonstans, stannade och tittade på myrorna som byggde bo eller myggor som stack henne och svällde upp av hennes blod. Solen spelade mellan träden och doften av skog i hennes näsborrar. De hade kommit ganska nära med den artificiella doft de tagit fram för tripparna, men den riktiga doften hade fukt och tyngd, och nu, tänkte hon på Bo, hur han försökt förklara hur det luktade i skogen. Stackars man, tänkte hon. Han hade vuxit upp med det här, och fick det där. Då och då gick hon ut till det som var kvar av vägen och följde den en bit under träden. Läste skyltar om de fanns kvar, och var uppmärksam på vägskäl. Ibland var vägen överväxt i flera kilometer, men det gick att se var den gått, då växtligheten var betydligt lägre där. Fåglarna väckte henne i gryningen. När de tystnat, packade hon i hop sina saker och fortsatte. Hon gick i tiden. Ögonblicket sträckte sig bakåt till det hon föddes och ännu längre, till skapelsens begynnelse och fram till detta ögonblick och denna plats och vidare fram i evigheten. Det var som en stillsam, pågående orgasm. Hon visste inte om hon ville att det skulle finnas några andra människor härute. Eller. Bo, ville hon skulle finnas här. Att dela med. För första gången kunde hon ana grunden i den stora sorg han bar men aldrig talade om. Den var hans men också hela mänsklighetens. Man vände ryggen mot skapelsen för att rädda den. Megastäderna var sista steget. Hon mindes bilderna från när Berlinmuren föll som kablats ut i samband med 100- årsjubileet. Megastäderna skulle heller inte vara för evigt. Om inte människorna bröt sig ut skulle det bli någon farsot eller naturkatastrof av bibliska mått. Babels torn, Noas ark. Det vore kanske lika bra, tänkte hon och följde skylten mot Växjö.

-Min farmor växte upp i Växjö, hade han sagt när de satt med vägatlasen i hans kök. – Finns det någon vits att lära sig om svenska städer som inte finns längre, hade hon frågat honom. Eller sig själv kanske.

En morgon vaknade hon vid en sjö. Dimman steg från den spegelblanka ytan. Hon ville bada, men vågade inte röra sig utanför träden. En rörelse i ögonvrån. Ett femtiotal meter bort stod en björn och bökade med något. Aldrig hade hon sett något så kraftfullt och närvarande. Pälsen vajade i vågor när den ryckte i sitt byte.Tre stora svarta fåglar var där också. Korp. Björnen lyfte huvudet och vände blicken mot henne. Hon kände hur blodet sögs bort från händerna och hennes ansikte. I ett ögonblick var de ett. Sedan vände den in mot skogen och försann.

-Var du inte rädd? Hade hon frågat. – I skogen? Nej, aldrig. Det fanns inget att vara rädd för. Inte i södra Sverige i alla fall. Varg och orm skrämde mig som liten men de är ju räddare för dig. Björn kan vara farligt men de fanns inte då, inte där jag växte upp. Nu kanske.

Bo kunde sitta i timtal med satellitbilder och leta vilt. Det var så han hittat tecken på mänskligt liv utanför zonen. Saker i väven som inte stämde.Tumlare och andra djur som inte rörde sig som de skulle. Det skulle inte falla honom in att rapportera. Han hade använt sin position till att hitta en väg ut ur Megastaden. Stegvis gick det upp för henne. Hur han startat eller uppmuntrat projekt som kunde hjälpa honom. Osynlighetsmanteln. U-båtarna. Avancerat boende under vatten och hur det skulle kunna bli verklighet. Alltid med ett forskningsprojekt som alibi. I säkert 30 år hade han planerat, och så här långt hade han kommit. Det var kläderna hon såg först. Eller, hon såg att något inte stämde med stenarna vid sjökanten. Det var som de rörde sig en aning. Hon kände igen effekten av manteln, och mycket riktigt, det var en mantel, och under den låg hans kläder. Helt orörda där han lagt dem. Han hade också velat bada. Han hade gått i. Hon ville inte gå bort till platsen där korparna fortsatt pickade, men gjorde det ändå. Hon såg ner på det som fanns kvar av honom, Kroppen var sargad, men det fanns inget färskt blod i såren. På torson däremot fanns blod. Små hål i bröstkorgen där hans blod hade runnit ut. Och nu hörde hon det svaga men omisskännliga ljudet av drönaren ovanför sig. Hon stod blick stilla och hoppades att manteln skulle göra sitt.

En Invasiv Art

av Maria Ahlqvist Ruokolahti

”Det är en invasiv art”, sa Lumella. ”Därför skickar de ut trupperna.”

Jag tyckte synd om denna invasiva art på väg att bli avvisad. Jag tyckte synd om mig själv. Redan i skolan blev vi matade med hur människans intrång i naturen var en förödelse för alla andra arter. Skulden för världens undergång vilade på våra axlar. Vi måste begränsa våra behov, våra liv och lyssna på forskarna. Trots att jag borde vara glad kändes det som om jag var på väg att bli destruerad. Likt de överflödiga, oönskade djuren och växterna. Givetvis destruerades inte människor men de tvingade oss att krympa för att passa mallen.

”Jag har blivit befordrad” sa jag.

En lätt skakning genomfor Lumellas kropp, sedan log hon.

”Grattis, vilken nivå?”

”Tolvan!”

Leendet dog. Vi befann oss i grupp 4F på nivå sex. Att bli flyttad till tolvan var ett stort steg. Vi skulle förmodligen aldrig ses igen.

Hon vände mig ryggen men jag såg hur hennes axlar sköt upp. Hon tog fram ett nytt set med provrör som hon med hjälp av en pipett fyllde med vätska och förseglade. De som arbetade i labbet fick inte veta vilka celler det var som förädlades. Det kunde vara celler från en rova, en fågel eller ett däggdjur. De anställda ställde aldrig några frågor. Att ifrågasätta sina överordnade kunde leda till en degradering och i värsta fall en nedflyttning till nivåerna under nollan.

Med en axelryckning lämnade jag rummet. Redan utanför dörren fylldes mitt inre med en djup saknad. Jag ville ta henne i famn, kyssa henne, men det var inte tillåtet. Varken hon eller jag var steriliserade och processen att beviljas tillstånd för en förening var förnedrande. Allt handlade om fortplantning, människan som en högre skapelse, urvalet och begränsningen av densamma. Barn utanför den planerade kvoten var förbjudna. Bara då någon avled kunde de befruktade äggen i stadens välbevakade ovarium tinas upp och planteras i en livmoder. Mitt jobb var att övervaka fostren, som omedvetna om det begränsades liv som väntade dem, formades från en klump med celler till en ny människa. Jag kände mig som deras pappa även om jag inte riktigt förstod innebörden av ordet. Jag hade läst om faderskapet i en förbjuden skrift från nittonhundratalet. Det var inte mycket jag kunnat göra begripligt men termen pappa hade etsat sig fast i mitt sinne. Mitt jobb gick ut på att kontrollera

temperatur och tillväxt i livmödrarna. Efter födseln fick jag aldrig se barnen igen. De placerades för mognad och programmering på de nivåer som beställt dem, var och en med en specifik DNA. Jag tröstade mig med att jag skulle flytta till en ny nivå. Jag hade hört att på tolvan kunde man från vissa rum skymta himlen och att från gymmet kunde man se ut mot skogen.

Jag hade dröjt för länge i korridoren. Två buggar kom krälande över väggen. Jag rös vid åsynen av de spindellika robotarna och vände mig om för att gå.

”Där är du.” Min bästa vän Garlic kom springande klädd i uniform. ”Hamlet, jag ska följa med trupperna ut i vildmarken.”

Det var hans första uppdrag sedan befordran. Våra blickar möttes under en kort sekund. Jag kunde läsa både oro och förvänta i hans ögon. Han skulle få lämna staden och ge sig ut i viltzonen. Jag kastade avundsjuka blickar efter honom och gick in i den virtuella korridoren. Vinden slet tag i mig och vatten skvätte på mina ben. Havet var fullt med klippor och höga vågar. En droppe landade på min kind. Den smakade salt men när jag sträckte ut handen för att möta vågen strök fingrarna över en sval vägg. Jag gick tvärs över revet med blicken mot en dörr i andra änden och försökte mota undan yrseln som kom över mig. Detta var inget liv. Om jag försvann, skulle ett genmodifierat barn bättre anpassat för livet i staden ta min plats.

Staden växte ständigt, på väg uppåt, och lämnade de nedre regionerna i skugga. Bara de förunnade på ytterkanten eller på stadens höjder kunde möta himlen och solen. Jag undrade om det verkligen fanns ett fönster mot himlen på tolfte våningen?

Tillbaka i födselkammaren fann jag mig för en gång skull ensam. Jag gick mellan tuberna som sträckte sig upp mot taket. Ett svagt bubblande ljud hördes från rören när fostervattnet syresattes. Jag kontrollerade värden, temperatur och tillväxt genom att föra fingrarna över tubernas yta. Siffror framträdde i det grumliga glaset. Jag undrade vad det skulle bli av de foster som jag vaktade. Skulle de någonsin få sätta sin fot utanför den svällande staden? Den enda plats jag kände men som jag mer och mer betraktade som ett fängelse. Jag avskydde tanken på att var och en blev placerade i ett fack utifrån DNA. Jag noterade en gult blinkade lampa. Flickan växte inte som hon skulle och fosterrörelserna var svaga. Om det inte blev någon förbättring snart måste vi tömma röret och börja om på nytt. Jag funderade ofta på hur de gjorde förr, för hundra år sedan? Jag hade fått lära mig i skolan att kvinnorna tvingades att bära fostren och med risk för sitt liv föda dem genom sitt kön. Det lät fruktansvärt. Jag som jobbade med foster visste ju hur stora de kunde bli. Men samtidigt fascinerade det mig, det köttsliga och djuriska i processen att skapa ett liv. Det pirrade i underlivet men känslan tonade snabbt bort. Det kunde pirra ibland när jag var nära Lumella men jag gjorde mitt bästa att dölja det. Rädd att någon skulle tro att det var något fel på mig. För att dämpa mina tankar tog jag en dubbel dos X3 och lutade mig bakåt i en vilstol. Jag drömde att jag gick på en öppen gata utan tak och väggar. I drömmen sträckte jag ut händerna utan att möta något hinder. Jag kom till en korsning … marken under mina fötter blev till bomull. Jag sjönk och omgavs snart av den vita substansen. I molnet kunde jag se och höra de ofödda spädbarnens skrik. Deras munnar öppnades och de knubbiga fingrarnas sträcktes mot mig. De var så många. Flickan öppnade sina blå ögon och tittade på mig. Jag skrek.

”Ham, vakna!”

Jag fäktade med armarna medan jag kämpade för att komma upp till sittande.

”Garlic? Vad?”

Hans ögon var fulla med tårar. Jag såg mig om i rummet, vi var ensamma men han borde inte vara här. Bara tanken på att en spionbugg skulle filma intrånget fick mig att rysa.

”Vad har hänt?”
Garlics ögon svämmade över av tårar och han sjönk ner på golvet.
”Jag gjorde bara mitt jobb.”
Jag tittade stumt på honom. Rädd att ställa frågan.
”Det finns människor därute”, viskade han.
”Vad menar du, har du redan varit i vildmarken?”
”Det var en grupp med nomader som bosatt sig på vårt område. Vi destruerade dem.”

Jag hade hört talas om nomaderna. Människor som vägrade att flytta in i städerna och andra som flytt när staden blivit för mycket.

”Det finns inget vi kan göra”, suckade jag och tänkte på flickan vars lampa nu ändrat färg till rött.

Garlic blinkade och väntade sig mer, en tröst jag inte kunde erbjuda. Vi var alla marionetter i en större helhet och det enda vi kunde göra var att lyda order. För vårt eget bästa. En svart bugg krälade fram från en mörk hörna i taket. Jag var livrädd att den skulle läsa mina tankar. Då skulle jag ofelbart skickas ner till underjorden och få slava i mörkret tills min kropp gav upp. Min väg var uppåt och i mina drömmar med Lumella vid min sida. Låt dig inte vilseledas av dina känslor. Det var det första vi fått lära oss. Intellektet var vårt verktyg men djuret inom oss fanns där ständigt och väntade på att förleda. Förneka besten och bejaka kunskapen. Endast då kan vi bli bättre än våra föregångare. Vildarna ute i markerna var inte som oss. De hade varit djur, en invasiv art som hotade att rubba ekosystemet.

Läs om de andra scenarierna Djupgröna Vågen och Epigenetisk Trädgård