Ekogenetisk Trädgård

”Vi människor är som gudar, så det är lika bra att vi börjar använda den makten!”

Det var slagordet för Guds trädgårdsmästare, den politiska rörelse som drev hela världen – inklusive Sverige – in i den biotekniska framtiden. Stora planteringar av genmodifierade kastanjer, ekar och bokar ger människor både mat och grundämnen till en ny industri där trä har ersatt olja i alla led – från plast till bränsle. Det finns inte längre någon orörd natur utan allting levande har förändrats och styrs av oss människor. Man äter pasta av genmodifierade ekollon och de allra flesta jobbar på något sätt med att utveckla och förändra livet, men det finns fortfarande de som saknar en natur som bara existerar för sin egen skull.

Livet i trädgården | Hur blev det såhär? | Källor, inspiration och vidare läsning | Noveller

Livet i trädgården

De flesta svenskar lever i en av ett hundratal trädfyllda städer, med uroxar betande i parkerna som har fyllts med stora fruktodlingar. Att flytta in i städer är ett sätt att spara energi, för även om trädplanteringarna har kompletterats av mängder av solpaneler på i princip alla byggnader så har priset på energi – både el och bränsle – gått upp kraftigt jämfört med början av seklet när det i princip var gratis.

I städerna finns också mängder av silverskimrande växter, genetiskt modifierade för att reflektera bort solens strålar samtidigt som de bidrar till att kyla omgivningen på sommaren. En intensiv gruvdrift efter alla de olika ämnen som ingår i den nya tekniken – från solceller och batterier till den nya generationens datorer – har gjort att jordens gruvor i stort sett är utarmade. De stora tidigare gruvområdena i till exempel inre Kina är nu täckta av genmodifierade växter som försöker fånga upp de sista metallerna ur jorden, men en metallbrist hotar vid horisonten.

Rörelsen Guds Trädgårdsmästare drev igenom en tanke att ta ansvar, utnyttja och effektivisera ekosystemtjänster till sitt yttersta. Ett instrumentalistiskt och pragmatiskt synsätt på biodiversitet och natur drevs av trädgårdsmästarna, utan prioritering att bevara ursprunglig eller orörd natur men med fokus på att omforma och anpassa naturen så att den kan göra maximal nytta. 

Den viktigaste maten är olika typer av nötter. Hasselnötter, modifierade ekollon och hästkastanjer och nya nöt-hybrider är de viktigaste inhemska källorna till mat i Sverige. Skogsodlingarna är effektiviserade i olika lager – modifierade lingon och blåbär på marken, ibland tillsammans med bökande vildsvin, sen buskar med till exempel hassel och så de viktiga träden. De flesta av växterna är genetiskt förändrade för att bli mer näringsrika, lättodlade eller produktiva.

Folk äter en del genmodifierat viltkött – vildsvin, uroxar, kaniner och älgar fyller en funktion i skogslandskapet. Men mat som är baserad på mjölk eller ägg är mycket, mycket ovanligare än vid millennieskiftet. En del genmodifierade växter kan ersätta dem i bakning, men det är inte särskilt gott att äta stekt björkägg på morgonen, även om solrosmjölk funkar okej på flingorna av ekollon. Stora odlingar av musslor, alger och plankton bidrar med mat – algsushi och tångkaviar är stora produkter – och dessutom fungerar de genom sin filtrering som ett sätt att rena havet.

Den intensiva användningen av naturen har lett till att ytterligare tusentals arter har utrotats. Boomen i genteknik gör att de stora planteringarna nu istället är fyllda av genmodifierade djur och svampar som försöker fylla samma roller som de arter som försvann under 1900-talet och 2000-talet. 

I trädgården finns inte längre någon orörd natur utan allting levande har förändrats eller tämjts för att vara till nytta för oss människor. Återskapade mammutar vandrar över stäpperna i Sibirien, modifierade bin pollinerar de stora blommande skogarna och stora, slemmiga snigeltronics kryper fram över trädstammarna för att identifiera och äta upp virus eller andra sjukdomar som kan hota träden. De få ursprungliga och oförändrade arter som finns kvar flyttas runt över världen för att passa in i nya ekosystem. Det bor elefanter i Australien, kameler i Spanien, kängurur i Nordamerika och pandor i de skånska bambuskogarna.

Längs med Sveriges kuster har det planterats en snabbväxande hydbrid mellan mangrove och sälg. Sälgroven stabiliserar kusterna mot de stigande havsnivåerna samtidigt som de fungerar som vågbrytare när stormarna drar in. På det sättet har samhället lyckats stoppa den värsta erosionen av sandstränder – men vare sig Skanör-Falsterbo eller de halländska sanddynerna från Båstad upp till Halmstad gick att rädda. Numera går kusten nästan 50 meter inåt land jämfört med vad den gjorde på början av 2000-talet på platser med låglänt sandmark. Den relativt begränsade havshöjning på en halvmeter som kommit, trots att det bara är 1,5 graders uppvärmning, hann ställa till med mycket innan sälgroven började planteras ut i stor skala. 

De gigantiska planteringarna av skog i världen – inklusive Sverige –  har faktiskt lyckats fånga upp överskottet av koldioxid som vi släppt ut och hålla temperaturökningen på 1,5 grader. Energin från förnybara källor tillsammans med produkter från skogen har ersatt fossila bränslen. Genmodifierade kastanjer, ekar, granar och bokar ger svenskar både mat, kläder, plast och grundämnen till en ny industri. 

Många ser fortfarande Guds Trädgårdsmästare som religiösa fanatiker, även om det inte är särskilt klokt att uttrycka tvivel högt. Andra drömmer om den orörda och fria natur som gick förlorad när världen bestämde sig för att satsa fullt ut på “bioteknik” för att lösa klimatkatastrofen. Det finns också en hel del problem och risker med att förlita sig helt på genmodifiering och bioteknik. En enda växtsjukdom skulle snabbt kunna slå ut nästan hela världens matförsörjning, eftersom de modifierade arterna är mycket känsligare.

Internationellt har det skett stora förändringar. Kina och USA var båda sena med att driva igenom omställningen till den nya tekniken, medan till exempel Pakistan, Nigeria och Ghana blev nya ekonomiska motorer. Mycket av drivkraften för världens ekonomi kommer nu från länderna i centrala Afrika, som lyckats kombinera sina naturresurser och solrika klimat med en snabbfotad teknisk omställning. Här i Europa har det gått bra för norden, som redan hade en utvecklad skogsindustri, medan länder som Spanien, Italien och Grekland både har drabbats hårdare har klimatförändringar och har haft svårare att ställa om. 

Östersjön muddras för att det näringsrika bottenslammet ska kunna användas som gödning runtom i världen. Problemet är de giftiga ämnena som också finns inlagrade i bottnen, man har fortfarande inte hittat nån lösning på det. Men gödseln – med sina tungmetaller och dioxiner – exporteras ändå till de stora trädplanteringarna i Nordamerika och Kina där intensivt jordbruk har utarmat jorden. Efter den internationella fosfor-krisen 2040 och det efterföljande förbudet mot att tillverka konstgödsel på ett sätt som leder till koldioxidutsläpp så har alternativa källor till gödsel blivit en jättemarknad, och Östersjön är en enorm – men giftig – guldgruva.

Även om den nya världen har förändrat mycket så finns fortfarande de grundläggande konflikterna kvar mellan rika och fattiga, mellan de som har möjlighet att anpassa sig till den nya världen och de som lever kvar i ruinerna av den gamla – och mellan olika delar av världen som lyckats olika bra med omställningen. Klassklyftor och osäkerhet inför framtiden är stora utmaningar för samhället.

Hur blev det såhär?

Det har krävts stora förändringar i vår syn på naturen för att skapa denna värld. En av de avgörande var när den globala religiösa och politiska rörelsen “Guds Trädgårdsmästare” lyckades vända opinionen när det gäller genteknik. Deras argument var att vi människor redan förändrat världen så mycket att vi måste ta ansvar för den förändringen och göra något bra av den. “Det finns ändå ingen orörd natur, så varför inte se till att den natur som finns också kan rädda oss och liv på planeten.”

Skiftet i synsätt tillsammans med snabb utveckling i genteknik på grund av upptäckten av crispr gjorde att möjligheterna rusade iväg. Ett av de första projekten var genmodifierade koraller som planterades ut som ett sista försök att rädda korallreven. Det lyckades, och nya modifierade arter planterades därefter ut för att öka artrikedomen i reven, som i den ekogenetiska trädgården består av 90% genmodifierade koraller. Det har funnits en del bakslag – de plastätande bakterierna som skulle ta hand om skräpet i havet men som istället tuggade sönder el-ledningar är ett av många exempel.

Flera olika rörelser i samhället smälte på olika sätt samman under de första decennierna under århundradet och landade i att hela världen bestämde sig för att satsa på skog, trä och genteknik för att både lösa klimatproblemen och för att skapa grunden för en ny ekonomisk bas i samhället. Starten kom när det blev tydligt att träd både kan motverka klimatförändringarna i sig och mildra konsekvenserna av dem. Problem med stormar, skogsbränder och jorderosion bedömdes bäst kunna hanteras med hjälp av ekosystemtjänster: fler träd och våtmarker. 

Varje växande träd fångar upp koldioxid från luften och binder in den i sina rötter, stam och grenar. Att plantera träd blev till och med ett populärt sätt att “klimatkompensera” i början av århundradet, och även om de planteringarna hade stora problem så lade de grunden. Träden kunde också skydda mot de förändringar som den varmare världen orsakar, även om mänskligheten lyckats hålla Paris-avtalet.

Produkterna från träden – grenar, löv, nötter och så vidare – blev sen grunden i den nya ekonomin. De används till allt från mat och textilier till biodiesel och flygbränsle, och som energi-komplement till solpanelerna på alla hus och vindkraftverken till havs. Den nya generationens 3D-skrivare skriver ut en lignin-plast av restprodukter från träden.

Fokusen på genteknik blev en logisk utveckling när arter dog ut för att naturliga skogar ersattes med planteringar. Redan på slutet av 1900-talet konstaterade forskare att vi är inne i ett sjätte massutdöende av arter. Men i den Ekogenetiska Trädgården, 100 år in i det nya millenniet, har samhället bestämt sig för att försöka återskapa och ersätta dem. Att ersätta de utrotande arterna med genmodifierade eller att flytta arter till nya miljöer blev ett sätt att fortsätta ha fungerande ekosystem, även om de nu är helt i människors makt.

Källor, inspiration och vidare läsning

Kan skog användas för att lösa klimatkrisen?

Det finns just nu mycket forskning som lyfter fram skog och träd som en av de stora nycklarna för att fånga in koldioxid. Det pågår en vetenskaplig diskussion om det är bättre med kontrollerade skogar än med naturliga skogar, och hur mycket nytta den gör i längden om träden sen huggs ned igen.

En stor vetenskaplig sammanställning som försökt undersöka hur stor effekt det man kallar “natural climate solutions” (som expanderade skogar) kan få konstaterar att: Natural climate solutions can provide 37% of cost-effective CO2 mitigation needed through 2030 for a >66% chance of holding warming to below 2 °C. Med andra ord kan det få stor betydelse även utan att bli så extremt som vi föreslår i den här scenariot.

En annan vetenskaplig studie som undersöker samma fråga konstaterar att stora skogsplanteringar skulle kunna fånga upp den extra koldioxid som vi människor släppt ut i atmosfären.

Populärvetenskapliga artiklar om studien: https://www.nationalgeographic.com/environment/article/how-to-erase-100-years-carbon-emissions-plant-trees

https://www.theguardian.com/environment/2019/jul/04/planting-billions-trees-best-tackle-climate-crisis-scientists-canopy-emissions

Ett annat exempel på vilka stora effekter det kan få när skog och buskar snabbt växer upp är att en del forskning tyder på att köldperioden i Europa som började på slutet av 1500-talet delvis orsakades av att sjukdomar från Europa slog ut stora delar av befolkningen i Nordamerika, vilket gjorde att områden som tidigare odlats eller hållits öppna av människor snabbt växte igen av skog och buskar. En populärvetenskaplig artikel om samma studie finns från BBC. 

Hur mycket kol binder ett träd?

Det beror naturligtvis på trädet, men ungefär hälften av ett träds vikt är kol – och all den kolen har fångats upp från koldioxid i luften. Precis som alla andra växter så får träd sin energi från solen och med hjälp av fotosyntesen fångas koldioxid upp och omvandlas till cellulosa och andra ämnen.

Det är också värt att komma ihåg att även om det mesta kolet binds i ett träd under början av dess när det växer som snabbast så fortsätter det att binda in kol under hela livet. Dessutom så kommer kol att flytta sig från till exempel löv och kvistar ned i jorden när de faller ned och förmultnar. Så över tid kommer mycket av det kol som finns bundet i en orörd skog att finnas i jorden, snarare än i själva träet. Den inbindningen i jorden riskerar att bli mindre om träden huggs ned snabbt, eller om marken plöjs eller vänds upp mellan varje ny trädplantering.

Om du verkligen vill gräva ned dig i kopplingen mellan kol, klimat och skog så finns den här rapporten.

Vad ska skogen räcka till?

Ett av problemen som vi står inför idag är att skogen förhoppningsvis ska räcka till många olika saker, och i scenariot “ekogenetisk trädgård” så är det problemet draget till sin spets.

Vi vill ha skog som står kvar och blir gammal för att den ska binda och hålla kvar koldioxid. Träd som huggs ned och till exempel eldas upp kommer ju att släppa ut lika mycket koldioxid igen.

Samtidigt hoppas många på att skogen ska kunna ersätta många av de produkter som vi idag gör av fossil olja. Bränslen av tallolja, kläder av viskos från cellulosa istället för nylon, plast av skogsprodukter och så vidare. Dessutom är den orörda skogen viktig för att bevara vår biodiversitet och hotade arter.

SLU publicerade 2020 en rapport med titeln “Skogen räcker inte” som lyfter fram precis det problemet.

Skulle skogen kunna räcka till att både fånga upp våra utsläpp av växthusgaser och ge oss råvara till att ersätta fossila bränslen?

Vi vet att skogen kan fungera som en källa för nya råvaror som kan ersätta till exempel plast, och vi vet att träd är en viktig faktor i att fånga upp koldioxid. Den stora frågan är om det skulle kunna räcka till både och. Just nu finns det inte riktigt något bra svar på detta, förutom att konstatera att det skulle behövas enorma planteringar för att det skulle lyckas. För att verkligen fånga in koldioxiden behöver också träden bli stående – så de skulle krävas en stor omställning i hur vi bedriver skogsbruk och hur vi plockar ut produkter från skogen för att hitta en balans mellan de två.

Idag satsar både länder, biståndsorganisationer, företag och många andra just på att plantera träd. Som ett exempel bland många har Pakistan bestämt sig för att plantera tio miljarder träd. Både för att motverka klimatförändringarna globalt men framför allt för att mildra effekterna av dem lokalt, man hoppas bland annat att träden ska leda till mer regn i torra områden.

Det finns ett stort hopp när det gäller trädplanteringarna, samtidigt har många lyfta fram att effekten av dem kanske överdrivs när det gäller “klimatkompensering” och att det sällan finns garantier om hur länge planterade träd ska finnas kvar – som ett av många problem.

Andra har lyft fram risker med att plantera fel träd på fel ställe, en risk som i det här scenariot snarare är standard.

Ska vi förlita oss på gentekniken?

Det är en av de stora frågorna. Det finns fler studier som tittar på hur genteknik och syntetisk biologi till exempel för att fånga in mer koldioxid, rädda hotade arter, odla mer mat, och nästan allt annat man kan tänka sig. Många andra varnar för stora risker med tekniken. En del av den konflikten beskrivs i boken The Wizard and the Prophet.

Vill du läsa mer om försöken att återskapa utdöda djur finns boken Mammutens återkomst. 

Liknande scenarier i forskning och policy

En stor del av inspirationen för den ekogenetiska trädgården kommer från scenariot Technogarden, skapad av projektet Millenium Assessment.

I Wyborn et al. Imagining transformative biodiversity futures beskrivs framtiden “Climate First” som inspirerat till Ekogenetisk Trädgård.

Aktivisten Stuart Brand som bland annat skrivit boken Whole Earth Discipline: An Ecopragmatist Manifesto, som bland annat argumenterar för att använda genteknik för att möta klimatförändringarna. Han är också engagerad i flera projekt för att återskapa utdöda djur.

Liknande scenarier i litteratur och kultur

Idén om Guds trädgårdmästare kommer från en romanserie av Margaret Atwood som undersöker hur en postapokalyptisk värld fylld av genteknik skulle kunna se ut. Böckerna i serien är Oryx och Crake, Syndaflodens år och MaddAddam.

Konstnären Alexandra Ginsberg har skapat verket Designing for the sixth extinction som visar en skog där många arter har ersatts av modifierade organismer som sköter olika funktioner. En visuellt slående bild av det här scenariot. 

Noveller i Ekogenetisk Trädgård

Terra Nullius

av Emma Lugnet

”Här är en till”, ropar Jon från andra sidan hagen. Han tittar bort mot mitt håll, trampar rastlöst med fötterna.
”Jag kommer så fort jag är färdig här”, svarar jag och skyndar på arbetet. Svett fuktar mitt ansikte. Jag tar fram den röda snusnäsduken och torkar hastigt bort det från pannan. Kisar bort mot Jon som kliar sig bekymrat i håret. Den svarta kalufsen har börjat tunna ut i vikar. Det är svårt att tro att vi är lika gamla. Det senaste året har tärt mer på honom än på mig. Jag känner en viss skuld för det. Ett ständigt närvarande dåligt samvete som hägrar långt inne i bröstet på mig.

Det hörs ett kvävt tjut från Jons håll. Det skär genom den svala höstluften. Jag rafsar ihop utrustningen och skyndar mig till honom. Han står på knä i den leriga marken och håller ett rödblodigt bylte i sin famn. Kalvens ögon letar vettskrämt efter vajans trygga närhet och rör sig oroligt. Den darrar. Det gråaktiga köttet har inget skydd mot den kyla som tränger sig på.

”Det är den tredje den här veckan. Nils, jag vet inte om jag klarar av det här.”
Jon ser trött ut. Den svaga bekymmersrynkan har blivit en permanent fåra mellan hans ögonbryn och kråkfötter har lämnat spår runt hans ögon. Det hugger till i mig. Jag vill stryka honom längs med kinden. Känna tredagars-stubben mot mina fingrar. Han tittar vädjande på mig. ”Jag gör det”, säger jag innan han hinner fråga. Jag lyfter den försvarslösa varelsen från hans famn och går bort mot stallet. Kalven börjar tjuta, den här gången öronbedövande. Ett hjärtskärande skri som ekar in i märgen på mig. Jag stänger av. Barrikaderar mig i ett ogenomträngligt skal. Jag vänder mig om och tittar på Jon innan jag går in i stallet. Han sitter kvar på samma ställe. Hans kläder är fläckiga av blod och leran ser ut att har trängt in genom hans arbetsbyxor. Huvudet hänger slappt och hakan stöder sig mot bröstkorgen. Händerna är krampaktigt knäppta bakom huvudet. Det värker till i bröstet på mig när jag vänder mig bort från honom. Jag kliver in och stänger dörren hårt efter mig.

*

De blåa nyanserna kontrasterar mot varandra. Den klara tonen i hennes kolt skär sig mot de bleka uniformerna och det vävda midjebandet lyser likt en regnbåge på ljusblå himmel. Hon såg lycklig ut. Skitförbannad, men lycklig, fasthållen i varsin arm av två sammanbitna poliser. I bakgrunden syns andra aktivister som släpas bort av hårdhänta män. Någon har munnen öppen, fångad mitt i ett vrål. Någon annan har klamrat sig fast vid en trädstam. En halv banderoll syns där orden Galloks skog och pa exploateringen lyser klarröda mot det vita tygskynket.

Jag stryker lätt med fingret över skärmen. Mormor. På bilden är hon 26 år, bara några år yngre än vad jag är nu. Håret hårt flätat i två långa svansar. Ögon likt glöden i ett norrsken. Blicken knivskarp. Hon ser stor ut, stark, trots att hon med sina knappt 160 centimeter är inklämd mellan två betydligt större män. Mormor berättade alltid om den dagen med ett stråk av sorg i sin hesa röst. Dagen då staten hade beslutat om att urskogen skulle gallras till förmån för ytterligare en gruva. Hur de lämnade flyktiga löften om nyplantering av contortatall, lika invasiv som storsvensken själv. Som om det skulle kunna ersätta de rötter som sträckte sig långt tillbaka. Hon fortsatte alltid att berätta med en nostalgisk värme om hur de hade organiserat sig. Folk som reste ända från söder för att stötta upp. Meddelandena som gick varma i aktivistgruppen på Facebook. Hur atmosfären hade vibrerat.

Mormor var en av de som hade stått längs fram på barrikaden. Slagits som om det inte fanns någon morgondag. Hållit brandtal efter dagar utan sömn, hög på den rena luften och gemenskapen. Försökt få dem att förstå. Att utan urskogen kommer vi att dö. Utan oss som värnar om och lever i harmoni med naturen kommer Sverige att vittra sönder. Urholkas. Men de hade vägrat att lyssna.

*

Jag går med tunga steg mot farmen. Jon går bredvid mig, stryker försiktigt min hand och jag möter hans sorgsna blick. Efter gårdagens inrapportering om de tre kalvarna blev vi inkallade till en av mellanchefernas kontor inne i staden. Han var angelägen om att vi skulle ta reda på orsaken, vi som ändå hade vana av djuret i dess ursprungliga natur. Han ville ha något som kunde hjälpa hans forskarteam att ta fram en lösning på problemet. Jag och Jon hade tittat menande på varandra, tackat för oss och modfällda lämnat kontoret. Det vi tog hand om nu var inte de renar som våra förmödrar och förfäder hade växt upp med. Det här var resultatet av människans storhetsvansinne.

”Nå, hur ska vi göra?” frågar Jon allvarligt.
”Jag tänker att vi som har två val”, svarar jag lågt. Jon nickar. Tänker tyst medan bekymmersrynkan dansar i hans ansikte. Jag kan inte låta bli att le. Han är som vackrast när han koncentrerar sig.
”Vad flinar du åt?” frågar han med ett tjuvroligt leende lekandes på läpparna.
”Nå int just nå”, svarar jag och kysser honom. Han börjar skratta och drar mig närmare. Allting stannar upp. I varandras armar tappar tiden sitt syfte och vi låter oss slappna av för en stund. Innan vi börjar gå igen viskar Jon varma ord på ett undangömt språk och jag blundar, låter mig minnas.
Jag märker att något är fel när vi kliver in i hagen. Det är en orolig rörelse i flocken och en av vajorna frustar aggressivt. Hon är tung i kroppen och rör sig som om hon hade ont. Hon är i slutet av sin dräktighet och redo att kalva när som helst. Det är hennes femte kull och efter den är det dags för slakt. Halveringstiden för en vajas dräktighet har effektiviserat köttproduktion enormt, dessvärre på bekostnad av hennes livslängd. Att de går åt som förbrukningsvaror är inget som de högre styrande tar någon hänsyn till.

Jag går fram till henne och lägger försiktigt handen på hennes rygg. Låter den följa den pälsfria huden. Lutar huvudet mot hennes kropp och viskar lugnande. Samma ord som mormor alltid använde när hennes vajor skulle kalva. Låter henne tala genom mig. Vajan lugnar ner sig och Jon kommer fram och undersöker henne.

”Det är dags”, säger han med en viss oro på rösten. Försiktigt hjälper vi henne att lägga sig ner på sida. Hon andas snabbt. Tittar in i Jons ögon med en lamslagen skräck. Han stryker henne försiktigt över det hornlösa huvudet och vyssjar henne. Hon börja gny. Jag ställer mig på knä nere vid henne och ser att framklövarna har börjat sticka ut. Hennes krystarbete är ansträngt och jag försöker hjälpa henne genom att försiktigt dra i kalvens ben. När huvudet är ute märker jag att något är fel. Det kommer en stor mängd blod och vajan skriker av smärta. Jon försöker lugna henne men hon drar ihop kroppen i kraftiga kramper. När kalven är helt ute chockeras jag över vad jag håller i min famn.

”Nå?”, säger Jon med ett illavarslande omen långt nere i maggropen.
Jag drar mig för att möta hans blick men tittar till slut upp. Han hajar till när han ser det glasartade i mina ögon och jag försöker samla mig innan jag svarar.
”Vi har inte längre något val”, säger jag medan jag förtvivlat tittar på den deformerade kroppen i min famn.
”Vi måste fly. Nu.”

Smilodon

av Roger von Bonsdorff

”Koh-kah, koh-kah, koh-kah”, hade det ekat i Accra när mannen med guldskorna stoltserade upp och ner för gatorna. Ljudet av den tunga metallen som slog emot fiberasfalten hade etsat sig fast i Georges minne. Ingen hade frågat sig om det inte var väldigt obekvämt i värmen med skor av rent guld. I stället hade skorna fått den önskade effekten: de förmedlade makt – och nyvunna rikedomar. Det hade varit Georges första möte med någon ur ”Guds trädgårdsmästare”, och han skulle aldrig glömma mannen med guldskorna.

*

Nu hade ödet fört dem samman igen, inte i Ghana, utan i den västerbottniska regnskogen. Det hade gått över tjugo år, ändå var mannen med guldskorna sig lik. Men han hade bytt ut sina loafers av ädelmetall mot högskaftade jaktstövlar av ljust läder. Kanske narval eller floddelfin, gissade George. Mannens krulliga hår skimrade också numera gråvitt, i takt med djungelns silvriga lövkronor och den kromade plasten på hans magnetkarbin.

Då hade hans hår varit svart och oljigt. George och hans mamma hade bott i pigkammaren på mannens gods. De flesta som tog hand om djuren fick bo i en annan byggnad. Men det var Georges mamma som tog hand om mannen, och fick olja in hans hår. ”Det är ett hederligt jobb”, hade Georges mamma sagt. Hon hade inte råd att vara kräsen, hon som döpt honom efter den engelske kungen. ”Koh-kah, koh-kah, koh-kah”, hade det ekat i korridorerna efter att mannen med guldskorna hade bestraffat sina betjänter.  

*

”När kommer den, smilodonen?”, frågade mannen med guldskorna, men som nu hade läderstövlar. Han torkade svetten från pannan med en sidennäsduk och sökte av skogsbrynet med sitt kikarsikte. Smilodon, tänkte George. Typiskt fint folk att inte säga sabeltandad tiger, som alla andra. ”Den kommer”, svarade han. De fällde upp jakttornet och väntade.

Män hade kommit till godset utanför Accra för att jaga. Ryssar, amerikaner, svenskar, tyskar och fransmän. Fotbollsstjärnor, tv-kändisar, politiker och kungligheter. Men också besökare från det vetenskapliga prästerskapet i ”Guds trädgårdsmästare” kom för att känna jaktens spänning. Alla ville de samma sak: fälla naturens konung, lejonet. Njuta av det mest förbjudna, beröva livet av det absoluta vilddjuret och tämja den yttersta skapelsen. Och mannen med guldskorna ordnade det. Han tillhandahöll lejon att skjuta, fotografering med de stolta storviltsjägarna, och troféer att hänga upp hemma i salongen. ”Koh-kah, koh-kah, koh-kah”, hade han ropat när han berättade om sina guldskor för gästerna.

”Har du jobbat länge med storviltsjakt?”, frågade mannen med läderstövlarna av delfin. ”I många, många år”, svarade George. ”Det gjorde jag också när jag var yngre,” sa mannen, ”hemma i Ghana.” Han granskade sin guide och yngre kollega. ”Du är inte härifrån, väl?”, undrade han, ”Nigeria, kanske?”. ”Tyst, nu jagar vi”, svarade George.

*

Georges uppgift hade varit att ta hand om lejonen. De var framavlade för att vara stora och skräckinjagande, men ändå i princip tama som huskatter. Om något gick fel i genetiken, fick George mata de defekta lejonungarna till de andra djuren. Inför varje jakt fick han svälta de stora hanarna och plåga dem med elstötar. Trots att de blev både ursinniga och livsfarliga, tröttnade männen som kom till gården ganska snart. De ville fälla ett farligare byte. Och mannen med guldskorna ordnade det.

”Den här silverdjungeln är ganska ny, va?”, mannen med läderstövlarna började tappa tålamodet. ”Jo, jag var med och planterade den”, svarade George. ”Vad var det här innan?”, undrade mannen. ”Ett tigerreservat,” sa George, ”fram tills trädgårdsmästarna köpte upp det.” Mannen nickade förstående. Efter att ha funderat ett tag frågade han: ”Smilodonen rymmer inte?” ”Regnskogen är inhägnad av ett elstängsel.” Mannen log sitt skadeglada leende, som George hade sett så många gånger förr. ”När kommer den?”, frågade mannen igen. ”Den kommer”, sa George.

*

”Du måste rymma”, hade hans mamma sagt. ”Och kom aldrig tillbaka.” Det hade varit midnatt, och hans mamma hade packat hans väska. Man hade slutat föda upp lejon, så det fanns inget för George att göra. I stället hämtades unga män till godset, unga män utan något att förlora. De fick ett försprång innan fotbollsstjärnorna och prästerna begav sig efter dem. ”Koh-kah, koh-kah, koh-kah”, hade det ekat inne i byggnaden där mannen med guldskorna var på väg för att hämta honom. George flydde ut i natten, medan rika beväpnade män följde hans mammas spår i skogen.

Han hade begett sig norrut, så långt han bara kunde. De svenska tv-kändisarna hade dricksat bra, så Sverige fick duga. På vägen genom det avlånga landet såg han de typiskt svenska mangroveträsken, svampodlingarna, bambuskogarna och björkfarmarna. Men han hade inte stannat innan han kom till de stora skogarna i norr. Där fick han arbeta med det enda han kunde – att ta hand om stora katter.

*

”När kommer den?”, frågade mannen som antagligen sålt sina gyllene skor dyrt till någon ekomiljardär. ”Den kommer”, svarade George för tredje gången. Mannen yttrade en grov ghanansk svordom, och George måste ha reagerat. ”Talar du Twi?” Mannen log sitt leende igen: ”Hördu, du ser väldigt bekant ut. Kommer du också från Accra?” ”Där är den”, viskade George.

När ”Guds trädgårdsmästare” hade köpt upp tigerreservatet var tanken att återuppliva utrotade kattdjur, med de befintliga katterna som genetisk bas. Man började med de lätta, som javanesiska och balinesiska tigrar. Sedan övergick man till de förhistoriska katterna: grottlejon, amerikanskt lejon och sabeltandade tigrar. Snart var storviltsjakten i gång igen. Män kom till reservatet i Västerbotten. Pakistanier, nigerianer, ghananer och fransmän. Med mer pengar än de kunde göra av med försökte de fylla sin inre tomhet genom att åter utrota pånyttfödda arter. George visste att det bara var en tidsfråga innan han skulle få träffa mannen med guldskorna igen.

”Där är den,” viskade George efter tjugo år i landet han flytt till. ”Var? Jag kan inte se den”, mannen studsade upp så jakttornet vinglade. ”Där borta, titta noga”, sa George. Medan mannen sökte av skogsbrynet, laddade George sin magnetkarbin och tog sikte på mannens rygg. ”Koh-kah, koh-kah, koh-kah”, väste George. Mannen som en gång fått betalt för att låta män jaga Georges mamma snurrade runt. Hans skadeglada leende försvann när han såg pipan som var riktad mot honom.

”Det är du –”, hann han säga innan George tryckte av. Projektilen flög i väg med ett metalliskt sjungande och borrade sig in mannens bröstkorg. Han kastades bakåt och landade på rygg nedanför jakttornet. Vapnet var anpassat för storviltsjakt. Det var inte meningen att bytet skulle dödas omedelbart, så jägaren fick möjligheten att titta djuret i ögonen under de sista dödsryckningarna. Mannen låg och kippade efter luft bland purpurormbunkarna.

*

George blåste i en liten visselpipa som hängde runt hans hals. En för människoörat ljudlös signal fyllde den västerbottniska regnskogen. En sabeltandad tiger följde befallningen och reste sig ur sitt gömställe i skogsbrynet. Den var Georges egen skapelse: Pälsen var skimrande vit, frånsett tassarna – vars fäll var gyllene. George böjde sig över den skadeskjutna mannen – samma man som för länge sedan gått med guldskor på Ghanas gator. ”Koh-kah, koh-kah, koh-kah”, ljudet ekade mellan Georges tinningar i takt med att den sabeltandade tigern smög emot dem. Smilodonen slickade sig om sina halvmeterlånga huggtänder och snusade på sitt byte. Den var särskilt framavlad för att ta sig tid. ”Koh-kah,” sa George, och grät.

Läs om de andra scenarierna Megastad Nord och Djupgröna Vågen