Djupgröna Vågen

“Landsbygden är motorn i den hållbara samhälls­utvecklingen – boten på pandemier, och klimat­katastrofer och vägen till en meningsfull tillvaro nära naturen!”

Hela Sverige lever och de flesta människor bor i små samhällen utanför de avfolkade städerna. Runtom sträcker sig småskaligt jordbruk med utrymme för småfåglar och ett landskap som fångar upp koldioxid från luften. Det lilla som importeras ransoneras: kaffe, bomull och solpaneler. Folk får överlag vad de behöver och många känner att tillvaron är fylld av mening, men lika många tycker det är väldigt jobbigt att alltid behöva rätta sig efter vad andra tycker.

Livet på landet | Hur blev det såhär? | Källor, inspiration och vidare läsning | Noveller

Livet på landet

När människor över hela världen vände urbaniseringstrenden och istället började flytta ut på landet från 2020-talet och framåt så drevs de av av många olika motiv. Kriserna i globaliseringen blev allt vanligare och till slut bröt den mesta handeln samman runt 2050. Det gjorde att de stora städerna – beroende av ständiga importer – blev osäkra platser att leva i. Tomma hyllor i affärerna blev allt vanligare och priserna på mat och importerade varor steg så mycket att de blev orimliga för de allra flesta.

När det blev allt tydligare att mat, kläder och det mesta annat behövde produceras lokalt så fick människor som längtat till landet chansen att försörja sig där. Rörelsen drevs inte bara av kriser utan lika mycket av hopp och längtan efter att hitta ett nytt sätt att leva. Flytten ut från centrum har gjort att  kommunerna har fått stor makt i förhållande till staten, och till EU och FN är det långt. De flesta har glömt bort att de institutionerna ens existerar.

Politiskt så drevs rörelsen ut på landet av något av en ohelig allians mellan extremhögern och miljörörelsen. Högern arbetade mot globaliseringen och för att länder skulle bli oberoende och självständiga, och för miljörörelsen var den ökade självförsörjningen i byar på landet en lösning på klimatkrisen som låg väldigt nära till hands. Men nu – när omställningen väl genomförts – så djupnar de politiska sprickorna och konflikterna.

Sprickorna syns i byalagets möten där alla beslut dras i långbänk, oavsett om de handlar om var solfångare ska placeras eller om vem som ska tillåtas flytta in. Överklaga till kommunfullmäktige går ju men där tar det ännu längre tid och frågan om hur mycket kaffe som ska importeras i år har högre prioritet. 

Förbud mot användningen av fossila bränslen drevs igenom på bred front redan under den första halvan av seklet. I princip alla världens länder insåg att ett förbud behövdes för skydda dem mot klimatförändringens konsekvenser. Även om vindkraftverk, batterier och nya tekniska lösningar har ersatt mycket av den energi som oljan och kolet stod för så behövs det mer fysiskt arbete på åkrar och i skogar jämfört med tiden runt millennieskiftet. Utsläpp av koldioxid och miljögifter har minskat kraftigt, och uppvärmningen av klimatet har stannat på 1,5 grader. Odlingsmetoder med biokol bidrar också till att rena jorden och lagra koldioxid.

I byarna känner alla varandra, och alla förväntas bidra aktivt med det som behövs för att överleva: odling, tekniksupport, kultur, omsorg om gamla och barn. Arbetstiden för gemene man är hög, men varierar med årstiden. Skiljelinjen mellan fritid och arbete är inte skarp, det finns alltid något att göra för att säkra tillgången till mat och resurser. Å ena sidan är det fysiskt tungt att klara vardagen många gånger, men speciellt på vintern finns det också en sprudlande kulturell aktivitet då folk har mer tid. Det är inte ovanligt att till exempel vara getbonde och professor i litteratur eller att vara mekaniker och musiker. Uppkoppling och solpaneler gör att människor har kontakt över jordklotet, trots att de inte reser utan lever sina liv lokalt.

Det finns stora skillnader mellan bygder beroende på de förutsättningar som finns i varje region, så vad som odlas och äts ser mycket olika ut. På de allra flesta håll bygger odlingen på principer från permakultur och agrivoltaik, med bevattning från solpanelsövertäckta vattendrag. Den mesta kosten är vegetarisk med lite inslag av kyckling, ägg och mjölk, och – ytterst sällan – kött från något större betesdjur.

Närheten till djur och växter är en glädje för många och hälsoproblemen från början av tvåtusentalet som kom från “Den västerländska livsstilen” har minskat markant. Diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar är mer ovanliga än 2021. Många känner att de trivs bättre i denna nya värld, det är lätt att hitta mening med arbete och den starka gemenskapen ger täta sociala skyddsnät – för den som passar in. Tanken på människor som sitter ensamma i sina lägenheter är totalt främmande.

Ledordet i lokalsamhället är självförsörjning, men den bygger inte på att individer försörjer sig själva. Tvärtom: för att de lokala bygderna ska kunna fungera behövs ett tätt nätverk av relationer mellan människor. Att lyckas hålla alla med mat och husrum bygger på ett ömsesidigt beroende och för den som hamnar utanför den sociala gemenskapen blir det tufft. En del trivs och kallar lantlivet för idylliska ”Bredbandsbullerbyar”, andra avskyr att leva i små grupper med stark social kontroll och drömmer om att resa ut i världen och om friheten som en gång fanns i storstaden.

Teknisk utveckling för att hantera alla problem som de pågående klimatförändringarna för med sig sker i full takt på lokal nivå och sprids via internet. Flygande drönare kan transportera medicin och mindre förnödenheter för att hantera lokala kriser. Många väljer också att vidareutbilda sig via nätkurser och universiteten har till stor del blivit digitaliserade och utspridda. Ett stort innovationsområde handlar om bajs, att samla in och använda avföring och urin från människor och djur är en av de viktigaste funktionerna för att hålla jordbruket effektivt – nu när konstgödsel inte längre tillverkas.

Innovation som kräver mycket resurser och central planering har nästintill avstannat: nya mediciner, material, och insikter i partikelfysik är obefintliga. När katastrofer drabbar lokalsamhällen långt bort är det svårt att skicka hjälp, men för de människor som lyckas ta sig till säkrare platser finns alltid arbete att hitta i jordbruket: alla behövs.

Det finns inte längre utrymme för nationalparker eller naturreservat, i princip all mark används av de som bor i närområdet. Stora djur som konkurrerar med människor om resurser, till exempel vargar, lodjur och älgar, har utrotats men många insekter och växter som trivs i hagar har gynnats. Eftersom all mark används finns inte koncept som allemansrätt längre, svamp och bär är en alldeles för viktig källa till mat för att vem som helst ska få plocka dem.

När staten har dragit sig tillbaka är det istället lokalsamhället, de små grupperna av människor som har blivit den viktigaste kraften i samhället. Byalaget håller ordning på vägar och infrastruktur inom sina gränser, men de större strukturerna mellan byarna har försvagats. Det är många konflikter om vem som egentligen har rätt till odlingsmark, fiske i olika vatten och den lilla jakt som finns kvar.

Hur blev det såhär?

2021 finns redan en internationell rörelse för omställning från dagens fossilbränsleberoende samhälle till ett mer lokalt förankrat där självförsörjning är i fokus. I Djupgröna Vågen har den rörelsen fått snabbt ökad styrfart av höjda bränslepriser som gjort den globala handeln mindre lönsam. Samtidigt har storstädernas känslighet för översvämningar och fel på elnätet gjort att människor söker sig bort från urbana centra. Coronapandemin har också visat nackdelarna med att bo tätt. 

Tanken på länder som självförsörjande enheter, och hur viktigt det var att bli oberoende av andra eldades på av politiska rörelse som svepte över jorden i corona-krisens spår. När den fria marknaden inte kunde leverera vaccin i tid växte missnöjet i länder som producerade den, och med det krav på att “vi ska se om vårt eget hus först!” I den ekonomiska kollapsen efter pandemin införde de flesta länder handelshinder och tullar som gjorde att den globala handeln minskade kraftigt.

Källor, inspiration och vidare läsning

Hur kan jordbruk bidra till att möta klimatkrisen?

Idag bidrar jordbruk till ungefär en fjärdedel av mänskliga utsläpp av växthusgaser, drygt två tredjedelar av vårt användande av färskvatten och en tredjedel av förlusten av vild biodiversitet. Jordbruket är också det som huvudsakligen driver förändringen av hur kväve och fosfor omsätts på planeten. Både kväve och fosfor är nödvändigt för växter dessa ämnens omsättning är en av de planetära gränserna som överskrids idag. 

Men jordbruk är ett område där det finns stora möjligheter att ändra utförande på ett sätt som bidrar till hållbarhet. Jorden kan till exempel användas för att lagra koldioxid samtidigt som den odlas, ta fram biokol som binder koldioxid och berikar jorden och biologisk mångfald kan ges utrymme i anslutning till odlingslandskapen. Runtom i världen finns också jordbruk som övergivits av olika skäl och skulle kunna restaureras. Möjlighet att odla mat är såklart också direkt kopplat till människors förmåga att kunna leva och frodas, och vara självförsörjande som i Djupgröna Vågen.                 

Liknande scenarier i forskning och policy

Djupgröna Vågen inspirerad av omställningsrörelsen, som idag finns i många länder runtom i världen, inklusive Sverige. Omställningsrörelsen “gör analysen att det är tillgången på fossil energi som gjort det möjligt att skapa samhället som det ser ut idag – och att det inte kan upprätthållas utan denna energikälla. Det handlar därför om att bygga helt nya förutsättningar för mänsklig närvaro. Vi börjar lokalt där vi bor.” www.omstallning.net 

Omställningsrörelsen syns också i Hela Sverige ska leva.

Förutom hållbarhet så bygger omställningsrörelsen på tanken om Resiliens, det vill säga förmåga att motstå olika chocker som akut brist på bränsle. I Djupgröna Vågen har fler pandemier som Coronapandemin också fungerat som en sådan chock som driver människor till att arbeta mer lokalt för att inte vara lika känsliga för förändringar i det komplexa globala samhället. En mer resilient framtid som har jordbruk liknande vad som kan tänkas i Djupgröna Vågen finns beskriven av Rethink Earth.

En författare som gett inspiration till djupgröna vågen är David Jonstad vars böcker Kollaps och Jordad ger fördjupning kring hur den här typen av framtid kan se ut och utvecklas. 

Inspiration till Djupgröna Vågen har också hämtats från Rapporten Bortom BNP, framförallt från scenariot “Lokal Självförsörjning”. Bortom BNPs scenarier utspelar sig 2050 och Djupgröna Vågen kan ses som en fortsättning på dem. 

I Wyborn et al. Imagining transformative biodiversity futures beskrivs framtiden “Basic Needs” som påminner om Djupgröna Vågen.

Liknande scenarier i litteratur och kultur

I Leigh Bracketts klassiska roman The Long Tomorrow har alla bosättningar över en viss storlek förbjudits i ett tillägg till USA:s författning, sedan storstäderna bombats i ett världskrig. Människor lever i små samhällen, och handlar sinsemellan. 

Noveller i Djupgröna vågen

Till Gränsen

av Mikaela Rönnerman

Jag ska till Gränsen, det är bråttom nu. Ett sus tar plats i öronen när fötterna börjar röra sig, benen dras igång, mina nakna fötter gör lätta avtryck på de upptrampade gångarna. Här och var ser man spår av ett material som användes i dåtiden, det gråa, där nu blommor trängt sig upp, tagit över. Tårna landar på mjukt gräs, mossa. Pulsen som alltid hålls i schack, idag dånar blodet i halsen redan när jag börjar.

Hon började hosta en söndagskväll, hennes vita skjortärm blev röd och hon tittade på oss, på mina föräldrar och på mig, men de tittade bort och medan jag såg hur hon drog efter andan, ögonen uppspärrade, rädda, det skorrade i halsen. Jag drogs ut ur rummet, de stängde till hennes hus i trädgården, låste. Jag stod med örat mot dörren. Ljuden som trängde igenom kunde inte komma från hennes kropp, de lät som en stor man, som hos dem som arbetade långa dagar på fältet, men ingen annan fanns i rummet och fönsterna runtom var stängda. Genom nyckelhålet såg jag hur särken färgades röd, sängen också. Sängen där jag ofta satt och höll hennes hand medan hon med stadig stämma berättade sagor. ’Det var bättre förr’, viskade hon ibland men mamma sa att hon var dement och hon får inte längre gå ut. Pappa kom och drog mig från trappen, in i vårt hus, farmor försvann när nyckelhålet bara blev en mörk springa. ’Berätta inte för någon’, sa han. Jag berättade aldrig, men så fort jag var hemma stod jag vid dörren och viskade genom nyckelhålet.

Jag är mitt i Byn, jag har precis börjat springa. De skickar mig för att jag är snabbast, jag hittar vägarna genom fälten, genom skogen, varje kvadratmeter kan jag som de vore delar av min egen kropp. Jag har varit längre bort än vi egentligen får röra oss. De vet, och nu ser de mellan fingrarna. De ser mellan fingrarna för att jag har sprungit förbi även de vuxna som försökt tävla. Men det är ingen tävling, det är på riktigt, det är ingen utforskande tur, jag ska så långt bort det är möjligt. Jag hör hjärtats snabba slag i öronen, det överröstar ljuden från människorna, djuren och datorerna. Trycker ner hjärtslagen i magen. Jag ska till Gränsen.

Förbi Gården springer jag snabbt, kryssar mellan träbänkarna vi samlas på om kvällarna. Regeringen är 75 år och hon berättar ibland om hur livet var förut, innan jag fanns. Hon var med då, hon bodde i en stad, hon vet saker, mer än de flesta av oss. När mörkret lagt sig sitter jag uppkrupen med benen under mig, hon pratar med en mjuk stämma som färdas ut genom mikrofonen till alla på Gården eller alla som sitter i sina hem och kopplar upp Gården vid middagsbordet. Jag tycker om att vara på plats, tycker om närvaron av de andra och maten som delas ut. Mina händer kupar runt skålen, värms av dess innehåll, en tomatsås med kikärtor och lök och matvete. Eli bredvid mig. Regeringen berättar ofta om smutsen, om hur

människor tog livet av sig, flera om dagen. De hoppade från broar, framför tåg, och människorna i tåget som blev försenade tog livet av sig också för att de hellre dog än kom försent till jobbet. När de inte jobbade blev de lungsjuka, feta, de kunde inte längre gå, kropparna slutade fungera och de injicerade vitaminer direkt i blodet för ingen åt längre riktig mat och de färdades på elfordon för ingen kunde längre gå. Eli trycker sig mot mig när hon berättar, han ritar med nageln mot sin handdator feta människor som ligger ner rad efter rad med valkar som flyter ut på golvet, och magra som springer, efter jobb, springer tills de i slutet av hans målade sekvens stupar en efter en i stora högar av benknotor. På andra sidan sitter de feta återigen, slickar sig runt munnen. Regeringen säger att i den här världen kan vi leva hur länge som helst, det finns inga begränsningar förutom dem som människan själv skapar och jag undrar vem som skapade farmors hosta och blodet som inte slutade.

Vi höll henne hemlig ända till det inte fanns en enda vit fläck kvar varken på lakanet eller täcket. Sedan gick det fort, de kom i stora gröna dräkter och tittade in genom fönstret. Det har kommit hit nu, sa de, och tog sig in genom vår ytterdörr, in genom farmors dörr, bar ut henne i en vit kokong och sedan hällde de ett pulver över det lilla huset som snabbt förvandlades till aska. ’Varför hon, var har hon varit?’ frågade de och vi sa att vi inget visste och vi talade sanning. Vi visste att det skulle komma, viskades det sedan överallt, på Fälten, i Husen och på Gården. Det viskades att vi har inte fått träffat någon utanför Gränsen på ett år och nu har det kommit ändå. I Byforumet skrevs långa anonyma och inte anonyma trådar om oss med försonande och inte försonande påhopp.

Jag springer förbi Kulturhuset, mitt i byn tornar det upp och solfångarna blänker på taket. Där inne har vi festivaler, vi pratar med Grannbyarna, vi dansar, leker och diskuterar tillsammans. Grannbyn ligger i en annan världsdel men ser ut som vår. Byn som ligger närmast oss har vi inte mycket kontakt med, för den är Brun, och vår är Grön. Men Grannbyn kan inte hjälpa oss nu, annat med sina analyser och sina forskningsresultat och sina vänliga ord. De är för långt bort och de har inte heller vad vi behöver. Medicinen. Vi har en chans och det är hos de Bruna. Jag springer men det är långt kvar än, fyra mil till Gränsen, så långt har jag inte sprungit innan.

De flyttade henne till Utkanten, vi svor på att vi inte varit i kontakt med henne, inte sedan hon började hosta. Hon har alltid hållit sig för sig själv, sa mamma, och vi talade sanning då också och de trodde oss men vi fick inte längre jobba.

Jag springer genom fälten, en smal upptrampad stig där de små djuren går för att hitta bete. Robotarna rör sig bredvid mig, de som finns kvar, jag vinkar till dem och de vinkar tillbaka. Jag springer förbi robotkyrkogården, de har en efter en ramlat ihop och inga nya kan byggas. Men de behövs inte, människan är skapt att klara sig själv, kroppen behöver arbeta. Jag springer förbi vetefält, havrefält, fruktträdens dal och sedan svampskogen.

I svampskogen är Byn bakom mig och jag andas som vanligt igen. Kroppen har vant sig, benen, hjärtat, lungorna går i takt, kanske har de Bruna medicinen som behövs. Kanske vill de ge den till oss, det kommer de att göra, jag kommer att berätta att vi måste ha den till farmor. ’Vad var bättre förr’, frågade jag farmor när hon berättade. ’Det beror på vad man är för typ av person’, sa hon då, och hon sa jag kan inte tala för dig. Jag tänker att jag ännu inte vet vad jag är för person när jag hoppar över stockarna som myrorna bor under, förbi hänget där småviltet bor och skogen tar slut och fälten öppnar sig återigen. Så ser jag äntligen ser Gränsen närma sig, jag kommer närmare och jag ser människorna avteckna sig. Dom ser ut som vi.

Återvändsgränd

av Fredrike Wagnsgård

Aana ställer ifrån sig gitarren med ett klonk.
“Imorgon igen då?” säger Mika.
“Du vet att jag inte är här imorgon. Jag ska ju på bröllop.”
“Vem fan har bröllop nu för tiden.” Mika skrattar till.
“Det är bara en gammal barndomsvän.”

Aana undviker att säga hennes namn, som om det vore nog för att inte väcka sitt fjortonåriga jag till liv.
“Vet du”, säger hon istället. “Det blir kyrkbröllop. De har till och med hyrt in en präst. Rena lajvet.”
“Det låter ju kul. Är hon nån slags sekelskiftesnörd, din kompis?”
“Inte när jag kände henne i alla fall.”
Måste han vara där och peta. Tvinga henne att tänka tillbaka.
“Ta inte död på plantorna när jag är borta”, säger hon och sparkar till Mika på benet.
“Det fixar inte ens jag på ett par dagar.”
Han sparkar lekfullt tillbaka. Tåfajten är igång. Aana har tänkt på hur det skulle vara att ha sex med Mika. Han är rätt söt på ett valpaktigt sätt. Visst har det funnits tillfällen, men aldrig bränt till. Kommer det nånsin, igen?

Snarbygget. De identiska husen med sina sneda tak ligger vända mot centrumtorget, likt soldyrkande människor mot solen. Allt är sig likt, men ändå främmande. Det var ju meningen att hon också skulle bo här, i all evighet. Ingen flyttar från sitt bygge utan anledning och särskilt inte till en förfallen lya mitt i ett övergivet city.
Hon rullar in på uppfarten till familjehuset, kommer ihåg att sätta moppen på laddning.
“Där är du ju.”
Mamma kommer gående från baksidan. Hon har på sig sin standardklädsel; trädgårdshandskar, slitna byxor och stövlar. Håret är rufsigt, men hon ser pigg ut.
“Har du skaffat moppe?”
“Den är inte min.”
“Kanske lika bra det.”
“Hur går det med dina grönsaker?”
“Jo, jag har precis fått ut oktobersådden. Tror det blir en skörd till innan kylan kommer.” Mamma, alltid med näsan i jorden. De går in i huset som fortfarande luktar hemma.
“Var är Otto?
“Han är i hubben och pluggar.”
“Jag går upp och säger hej.”
“Ta det lite lugnt nu Aana.”

Hon ignorerar kommentaren. Visst har hon och Otto haft sina fajter, men inte värre än andra syskon.
Han står med ryggen till, i sin egen bubbla. Händerna rör sig i obegripliga mönster. Hon låter honom hållas. Ser sig omkring. Hennes gamla skärm hänger kvar där hon lämnade den, som om de fortfarande hoppas. Pappas skrivbord är en enda röra av sladdar och tekniska prylar. Mamma har så klart placerat ut sticklingar högt och lågt. Otto svär till och sliter av sig glasögonen.
“Är du här?
“Mamma sa att du pluggade.”
“Jaha, och?”
“Jag ville bara säga hej.”
“Så du ska verkligen gå på Zos bröllop?”
“Ja, varför inte?”
Frågan blir hängande i luften för mamma ropar nerifrån. Hon har värmt linsbiffar och tagit fram hummus. Hela köket luktar vitlök och örter.
De äter och pratar om väder och vind. Aana önskar att hon kunde slappna av.
“Vet du Aana, jag träffade Zos blivande man idag”, säger mamma plötsligt. “Han är agronom. Det kan vi ha nytta av här.” Hon ler brett.
“Här? Ska de bo här?”
“Ja, har du inte hört. De flyttar in i familjehuset.”
Hon skakar på huvudet. Vill inte tänka på vad det betyder.
“Men Aana, då får du kanske en anledning att hälsa på lite oftare. Jag minns hur ni var du
och Zo, hängde alltid ihop.”
Ja, så var det. De var alltid tillsammans.
“Så var det väl inte. Jag hade andra kompisar också.” Hon reser sig upp, med ens så trött.

Jeans och sliten T-shirt passar sig tydligen inte på bröllop, så nu sitter Aana i en lånad klänning vid ett av långborden i gemenskapshuset. Hon ser brudparet väl från sin plats. Agronomen har en ljusrandig gammaldags kostym. Han har säkert sytt den själv. Zo är en sagoprinsessa i vitt spetsliv och blommor i håruppsättningen. Det är svårt att inte titta på henne. Aana tömmer vinglaset i ett svep. Hon har inte ens smakat på maten än men går för att fylla på sitt glas. När hon fyllt glaset till brädden med Snarbyggets eget årgångsvin blir hon stående vid buffébordet. Salen är full av människor hon känner sedan barnsben. Nu är hon inget annat än en förrädare i deras ögon. Hon är redan trött på att försvara sin livsstil.

Trots att Reclaim the cities är en global rörelse så fattar ingen här vad det går ut på. Hon sveper det andra glaset stående och fyller på ett nytt innan hon går tillbaka till sin plats vid bordet. Anarki har utbrutit långt innan spriten kommer fram. Folk minglar i små grupper, skrattar högt eller dansar på stället. Det liknar mer och mer en vanlig fest. Aana cirklar runt drinkbordet. Hade hon varit nyktrare skulle hon insett att det var dags att gå. Istället fyller hon glaset med Mobyggets gin. Den doftar som hon inbillar sig att skog skulle dofta.

“Aana, hej. Jag har letat efter dig.”
Zos kinder blossar och svett glittrar vid tinningarna. Hon ser lycklig ut.
Aana vinglar till och får gin på klänningen.
“Har visst blivit lite mycket”, säger hon.
“Det gör inget. Jag vill att du har kul ikväll. Du har väl kul?”
“Jag gör mitt bästa.”
Zo tittar på henne, med den där bekymmersrynkan mellan ögonen som hon känner igen så väl.
“Jag och Evan stannar här”, säger hon.
Aana lyssnar inte. Hon flaxar med armen mot rummet, så hon spiller lite mer gin.
“Vad är grejen med allt det här”, säger hon.
“Åh, det är Evan, han är lite historienörd. När han fick syn på bykyrkan så fick han den här idén.”
Aana kan se hur Zo ler när hon säger agronomens namn. Klart det var hans idé. Det här är verkligen inte Zo.
“Men du, det är så stimmigt här. Kom.”
Sagoprinsessan skrider iväg och Aana följer efter som en lydig hund. Bakom köket hittar Zo ett rum med stolar och bord staplade huller om buller. När hon stänger dörren bakom dem blir det nästan tyst. Allt för tyst. Zo ser på henne igen. Aana ser på sitt glas.
“Du, nu när vi flyttar hit, så kommer vi ju stöta på varandra.”
“Jag bor inte här längre.”
“Du vet vad jag menar. Vi kan inte undvika varandra för evigt. Evan och jag kommer flytta in i familjehuset, kanske skaffa barn…”
“Så vad vill du Zo? Ska jag titta in på te, prata gamla minnen?”
“Ja, jag tänkte faktiskt att vi kunde sluta fred. Är det så mycket begärt.”
Aana kan inte hejda sig längre. Det gamla ärret som alla har pillat på har öppnat sig och blodet bara väller ut.
“Vi kan ju alltid prata om oss. För du har väl berättat om oss? Vet han ens om att du tänder på tjejer, eller passar det inte in i din nya perfekta lilla värld.”
“Nu får det fan räcka. Jag behöver inte lyssna på det här. Minns du ens. Det var inte jag som bröt med dig.”
Zo vänder henne ryggen och går därifrån.

Hur kan en ryggtavla se så arg ut? Aana blundar. Hon ser samma ryggtavla vändas mot henne i ett annat universum. Hon vill sträcka ut en hand och dra fingret längs med de tydliga kotorna ända ner till svanken dit det tunna linnets urringning når. Men det kan hon inte för hon har precis lagt sina händer mot Zos bröstkorg och skjutit henne ifrån sig. Det var en ren reflex, men nu har hon inga ord. Inget som hon kan säga räcker till. Nyss låg de på golvet och fnissade, fulla på hemgjort äppelvin. Hon minns inte vad de pratat om, bara att Zos läppar hade tryckts mot hennes för en kort sekund och de hade varit mjuka och tungan het och så hade det börjat och slutat på en och samma gång. Hon slits isär. Det går inte bära den smärtan, så hon drar sig undan, fattar beslutet att lämna allt bakom sig. Nu är det är för sent och Aana har bara sig själv att skylla. På en fest i grannbygget för länge sen fanns en Zo med slokande ryggrad som bara väntade på hennes ord, ord som Aana inte kunde ge. Ord som förändrade allt med sin frånvaro.

Läs om de andra scenarierna Megastad Nord och Ekogenetisk Trädgård